Från en dag till en anna gick jag från att vara icke hundägare till att vara hundägare. Det är egentligen inte så stor skillnad på mig som människa och jag borde inte dömas eller katagoriseras utifrån om jag har hund eller inte.
MEN jag vet att människor därute många gånger generellt har sina åsikter om hundägare och vad det är för typer av människor. På samma sätt som man tex talar om rökare och ickerökare. Tjockisar och inte så tjocka personer.
Föräldrar och de som inte har barn för att bara nämna några kategorier av människor som vi älskar att ha åsikter om.
Man "vet" vilka människor är genom att döma eller bedöma vad de har med sig, hur de klär sig, om de tänder en cig etc etc.......
Och nu tillhör jag skaran hundägare som ofta är en utskälld skara..haha...ja jag menar av andra människor.
Vi låter hundar gå lösa, vi plockar inte upp deras bajskorvar, vi tror att alla andra också älskar hundar och att det är ok med en framrusande hund bara vi ropar att den inte är farlig, till en hundrädd person.
Men som överallt annars i samhället så finns det ju folk till allt. En del hundägare förtjänar nog att bli utskällda för det finns ju dumskallar bland oss med men det har sällan med hunden att göra utan att de var dumskallar redan innan ;-)
Men i alla fall. NU är jag en av dem...
Och det skedde ju lite hastigt och lustigt. Men för den delen inte ogenomtänkt.
Det skedde bara lite fortare än vad vi hade tänkt oss. Man kan ju inte veta säkert att det kommer klicka, att man finner varandra när man möter ett djur som man åker för att titta på för att ev köpa.
Men nu tog ju Curry oss båda till sitt hjärta och välkomnade oss i sitt hem och det skedde ju omedelbart. Kärlek vid första ögonkastet. Klick!
Jag hade läst massor av tips och råd om hur man bäst tar emot en vuxen hund i sitt hem och vad man kan ha att vänta i form av anpassningssvårigheter etc.
Ingenting av det jag läst har jag haft nytta av för Curry betedde sig ju som om hon alltid levt med oss och att vårt hemm alltid varit hennes hem.
Nyfiken ja och visst följer hon oss vart vi går med kan lika gärna ligga kvar i sin fåtölj som hon så lämpligt paxade första kvällen.
Men rädd, orolig och nervös finns det inte ett spår av.
Att vi ville ha en vuxen hund som inte behövde valpens fostran och tålmodighet från oss, det var givet. Inte för att vi är lata av oss utan för att man ska inte ta sig vatten över huvudet och på så sätt inte orka fostra en hund som istället blir en odåga.
Vi vet våra begränsningar och jag vill kunna ta väl hand om ett djur om jag ska göra det och inte göra något halvdant.
Jag skulle kunna säga att Curry är perfekt. Att hon inte har några later utan lyder blint. Men det gör hon inte och visst behöver även jag fortsätta fostra henne.
Hon är mycket duktig. Hennes gamla familj har tagit väl hand om henne och har fostrat henne till en trevlig och lydig hund.
Hon hittar inte på bus som att gnaga eller tugga på sånt hon inte får. Hon sitter såklart gärna nedanför matbordet när vi äter och ser mycket bedjande ut men går snällt och lägger sig när vi ber henne göra det. Hon ligger kvar. Hon sover i sin egen säng på golvet och om hon hoppar upp i möblerna som hon inte får vara i så är det utan knorr som hon hoppar ner och det ibland bara av en blick från oss.
När vi går ut så är hela vårt grannskap nytt för henne. Alla dofter måste undersökas och hon måste själv märka ut sitt revir. Hon blir exalterad så snart vi tar en ny promenadväg och då drar hon mycket.
Det är såklart jobbigt och jag är definitivt inte hundägaren så tillåter detta att ha en dragande hund som gör promenaden till en kamp istället för en njutning, jag får jobba mycket med henne.
De första promenaderna gick vi kanske tjugo meter och det kunde ta en kvart tjugo minuter. För jag vägrar att ta ett steg när hon drar i kopplet. Och när hon märker att hon inte kommer fram genom att dra så blir heller inte dragandet en belöning för henne. Hon fattar snart att hon måste backa, ställa sig fot, för att komma framåt.
Och så håller vi på. Folk tittar och jag går framåt i myrsteg. Magnus har inte riktigt tålamod med detta så jag gör det. Jag går heller så i åtta veckor om det behövs än har en dragande hund i tio år som är omöjlig att promenera med och som är helt förblindad och inte lyssnar alls.
Hon har varit hos oss i drygt en vecka nu och jag kan säga att när vi tar de vanliga promenadvägarna så går hon utan att dra ett uns, går fot hela tiden.
När vi tar en ny rutt får jag jobba lite mer men snart kommer hon på att ja just det. Matte är envisare än jag så jag kommer fram fortare om jag går fint bredvid henne.
Och mig gör det inte ett dugg om folk tittar eller om det tar en kvart att komma femton meter. Jag vet att jag får en trygg och lugn hund av detta och att hon litar på mig för hon vet var hon har mig.
Konsekvens är a och o oavsett om det gäller hund eller barnuppfostran. Jag gillar konsekvens.
Jag visste bara inte att det var så svårt att motstå hennes blick när hon vill komma upp i min säng när jag vilar mig.
Men jag vet att hon kan inte skilja på natt och dag, på att det går bra att ligga hos matte om hon ligger på den bäddade sängen med vanliga kläder på men att det inte går bra om hon ligger mellan lakanen.
För visst skulle jag njuta av att ha henne intill mig när jag tar en lur på dagen eller vilar efter en lång promenad även om jag inte vill ha henne i min säng om natten när jag sover. För sova vill jag göra själv och med bara Magnus i sängen.
Det är den tråkiga biten med att vara konsekvent. Men så får det bli men jag måste medge att jag har ruckat lite på min "regel" om hundar i möblerna. Hon får ligga i min famn när jag ligger i soffan och hennes egen fåtölj är ju alltid täckt med en filt så där får hon vara. Helt stelbent är jag inte.
Man får ändra sig för inget här i världen är skrivet i sten.
Det är trevligt att vara hundägare och det medför att man har leverbitar i precis ALLA fickor man har på kläderna. För lite gott måste alltid finnas tillhands för att berömma och förstärka det beteende man vill att hunden ska kunna och ha.
Tack för nu och idag. Fortsättning följer...
