i huvudet på en hundägare

finnpajsarjäntans funderingar och vardag med Curryhunden

Lat Hund

Kategori: Allmänt

Jag tror att min hund är lite lat för jag vet inte annars vad det beror på att hon inte vill gnaga på ben.
 
Möjligen så gnager hon på pinnar hon hittar i skogen. Men bara en liten stund, kanske en minut eller två. Ibland hämtar hon pinnar och bär dem i munnen ett tag innan hon släpper dem på marken och kissar på dem istället.
Ja hon gör det. Släpper ner den, tar ett par steg fram och kissar på pinnen.
 
Hon vill gärna apportera pinnar i skogen med. Kanske två eller tre gånger. Sen är inte det roligt längre.
Inomhus leker hon och apporterar sina leksaker hur länge som helst. Hon tröttnar aldrig på att hämta och be oss kasta hennes råtta, tjockisen eller pipdjuren.
 
Igår cyklade Magnus till polacken och köpte mjölk och de hade lite hundleksaker i butiken. Bl a en frisbee som var gjort av en tross och en canvaslapp i mitten som höll den rund.
Den var rolig minsann att jaga när vi kastade den mellan oss. Och att leka dragkamp med den var ännu roligare.
 
Hon är alltså en ganska normal hund, förutom detta med ben då.
 
Igår kom det två ben med posten. Jag hade beställt mat åt henne på intenet och med på köpet hade vi fått två små ihoprullade ben. Kul tänkte vi, de är ju inte stenhårda som oxhudsben. Hon fick ett av dem meddesamma och som vanligt tar hon glatt emot det. Och sen springer hon in i vardagsrummet och lägger sig på mattan och tuggar lite lätt för att snart lämna det på golvet och göra nåt annat.
 
Jag la upp benet på rumsbordet och tänkte att jag får väl ge det till någon annan hund som uppskattar det.
Nyss såg jag henne ställa sig upp med fötterna mot bordet. Det gör hon aldrig annars och så tog hon benet som låg nära bordskanten, i munnen.
 
Jag tittade bort och ser snart i ögonvrån hur hon bökar i soffan. Och det får hon inte göra. Hon får ligga där på en filt om vi själva är i soffan annars får hon ta nån av de tre fåtöljerna.
Jag reser mig för att säga till henne och ser då att hon tagit med benet upp i soffan och håller på och petar in det mellan dynorna.
 
Gå ner, ber jag henne och då tar hon benet och hoppar ner. Så tittar hon väldigt märkligt på mig och lämnar rummet. Går mot köket och jag misstänker att hon är på väg mot sovrummet.
Jag väntar lite och visst, hon styr raka vägen in dit och jag fattar att det är upp i sängen hon ska.
 
När jag närmar mig hör jag hur hon bökar i sängen och jag ropar att hon ska gå ner och snart hörs en duns och hon visar sig i dörren med benet i munnen.
 
Och som alla hundägare så börjar jag ju prata med henne som om hon vore människa och precis förstår vad jag säger.
- Du får ju inte vara i sängen eller soffan. Det vet du ju. Där får du vara, säger jag och pekar mot en av fåtöljerna.
Hon bara glor på mig och jag går därifrån.
Så hör jag bök och stök igen och tittar vad hon gör.
 
Ser henne stå i fåtöljen och greja med filten. Hon bäddar inte som hon brukar göra, innan hon lägger sig ner.
Hon har återigen petat in benet i ett veck och jobbar febrilt för att gömma det med filten.
Hon krafsar och buffar med nosen så att hela benet göms och inte syns alls.
 
Jag har ju läst i serietidningar som Kalle Anka att hundar gräver ner ben i trädgården men inte att de gömmer dem i möblerna. Helt plötsligt så vart alltså detta ben väldigt viktigt att gömma. Hon gömmer inte leksaker och har aldrig visat intresse för ben tidigare. Men detta skulle hon tydligen ha till sen eller nåt. Jag vet inte.
 
Jag förstår mig inte på min hund.
 
 
 

Dagens skrämsel

Kategori: Allmänt

 
Ett himla skönt väder idag. Alldeles lagom varmt och ingen sol. Bara skönt. Gummistövlar på och idag bestämde jag mig för att premiärprova ett av de flexikoppel som vi fick med till Curry.
Jag har bara hitills använt vanlig koppel eller haft henne lös.
 
Och anledningen till att jag inte provat flexi än är för att hon har dragit så mycket och visst kan jag låsa kopplet på kort lina men då försvinner ju idén med det liksom.
 
Jag tycker att flexin funkar bra när jag kan låta henne ströva fritt på 4 meter som kopplet är långt. Hon kan gå som hon vill men jag måste ju vara förutseende hela tiden och kalla in henne och låsa kopplet när jag vill att hon ska ha uppmärksamheten på mig istället för på mötande människor med eller utan hund.
 
Då blir det mycket fram och tillbaka liksom men kopplet är övervägande positivt och passar i naturen, mindre bra i skogen bland träd.
Ska vi gå på byn eller bland folk så är det bara vanligt koppel som gäller då är flexin bara jobbig att hantera tycker jag. Och jag som är ovan behöver ju öva med att få in rätta knycken så att det funkar smidigt med låsning och upplåsning.
 
Vår promenad idag gick först genom en skogsdunge för att sen leda ut på Grimstaängarna och sen genom skogen igen.
Curry gillar som alla hundar att nosa och upptäcka saker. Kissfläckar och osynliga spår på marken håller henne sysselsatt.
Fläckar med fågelskit älskar hon att rulla sig i. Gärna döda näbbmöss och annat äckel med. Äckelhund!
Tur jag oftast hinner stoppa henne.
 
Vi upptäcker fåglar och andra ljud som gör henne nyfiken. Och plötsligt fick hon syn på en oerienteringskontroll.
Jösses så blickstilla hon stod och var samtidigt beredd att fly för livet.
Jag tänkte att vi går väl och hälsar på kontrollen och jag fick "släpa" henne genom skogen medan hennes blick var som fastlåst.
Väl framme så kryper hon sakta framåt, beredd att fly och hon ryggar så snart den rör sig i vinden.
Skräckblandad förtjusning skulle jag väl uttrycka det. Hon såg faktiskt lite skrattretande ut där hon kröp och nästan underordnade sig för den svajande tingesten.
 
 
Här har Curry på sig sin skogdräkt. En reflexväst och en blinklampa.
 
 
HOn gillar verkligen att gå ut och som alla hundar så svänger svansen av glädje när de fattar vad som är på G. Hon hoppar och skuttar av glädje men så snart jag tar fram västen så vänder hon tvärt och sticker till ett annat rum.
Hon gillar INTE att klä på sig!!!  Trots lock och pock så stannar hon där hon är och inte förrän man lägger bort västen och tar tag i kopplet så kommer hon tillbaka. Lika glad.
 
Hon fattar tydligen inte att jag lurar henne genom att få henne komma för att i alla fall ta på västen...haha....fast hon gör inga protester alls när jag tar på den. Jag får trä den över huvudet och jag får knäppa alla knäppen utan att hon försöker smita. Och när den väl sitter på så är hon lika glad som vanligt och kan knappt hejda sig innan hon får komma ut.
 
Västen var skitdyr, men väl investerade pengar för nu syns hon i skogen. Och det är riktigt obehagligt när hon "försvinner" så fort man blinkar och då kan hon ändå vara bara två meter ifrån. Både hennes storlek och färgen på pälsen gör att hon smälter väl in i omgivningen.
 
En sak som är lite roligt med henne är att vi aldrig "fastnar" på varsin sida om ett träd eller en stolpe när vi är ute. Hon har full koll på var hon går och går aldrig på motsatt sida mot vad jag går och om hon gör det så går hon alltid tillbaka.
Tog ett tag innan jag noterade att det var så och när jag sa det till Magnus så sa han att även han hade märkt det. Likaså så går hon aldrig med kopplet under nåt ben eller magen om hon skulle trasslat in sig. Hon rättar genast till det själv så att kopplet löper som det ska.
 
Undrar varför för jag tror att alla hundar jag gått med tidigare, de trasslar in sig och skiter i var kopplet löper och de går runt trän och sen står de fåniga och glor och undrar varför de inte kommer nånvart.
 
Men jag har väl en oavnligt smart hund   ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Första rymningen

Kategori: Allmänt

Här satt jag nyss och i ett mail till Currys tidigare matte, berättade att hon var SÅÅÅÅÅÅ duktig på att komma på inkallning.
Inga problem alls, hej och hå!
 
Sen gick vi ut och tog stigen upp på ett berg i skogen som tillhör kyrkogårdområdet. Ja det är ju inte själva kyrkogården men ligger i anslutning till och det är där vi brukar plocka blåbär.
 
Det går sällan människor där och jag kopplade lös henne. Och hon blir ju lycklig som bara den och börjar kuta runt.
Men hon håller noga koll på var jag är och jag kollar henne då och då genom att kalla på henne när hon sätter iväg.
 
Blixtsnabbt vänder hon om och kommer glatt till mig och sätter sig ner för att få en leverfläck.
 
Hon lever livet och följer alla spår hon finner. Vilket både är från andra hundar, rådjur och harar. Då och då kommer hon springande till mig för att kolla att jag är med.
 
Jag njuter och lyckan är ju total när jag närapå kliver på massor av trattkantareller.
Tur jag hade en oanvänd svart påse med mig så jag plocker och så låter jag henne få nosa på en av svamparna och säger sök.
 
Genast börjar hon ränna runt med nosen i backen, men om hon sökte svamp det var tveksamt för vi har ännu inte tränat henne i spårning. Och när jag senast provade med en vanlig gul kantarell så åt hon upp den.
 
Men på kul så triggade jag henne lite genom att om och om igen låta henne lukta och samtidigt säga sök.
 
Vi har verkligen en härlig stund och jag hinner tänka tanken att detta var den bästa platsen nära hemma att ha henne lös på och jag kan själv njuta. T.o.m ta med en termos med te och sätta mig ner en stund och låta henne ströva själv.
 
Ja jag blinkade väl säkert några gånger med för plötsligt var hon borta, puts väck. Alldeles tyst överallt och inga rörelser.
Jag väntar lite för hon brukar ju komma och kolla att jag är med.
Jag väntade lite till och så visslar jag lite på henne.
 
Det är då hon brukar komma. Jag ropar och visslar omvartannat men det är knäpptyst och blickstilla överallt.
 
"Gulp" jag sväljer och blir lite svettig i armhålorna.
Var är hon????  Nu börjar jag på allvar ropa och vissla allt vad jag kan. Jag börjar gå från platsen där hon försvann och ner mot de öppna fälten på kyrkogården. Vi har många obebodda fält som är paradiset för en hund att sträcka ut sig på, på vår kyrkogård.
Kan hon möjligen ha stuckit ner dit, tänker jag.
 
Jag går ut en bit från skogen men sen vänder jag tillbaka när jag inte ser henne. Jag tänker att det är bättre att jag stannar kvar där hon lämnade mig så att hon hittar mig igen när hon nu på egen hand har upptäckt färdigt.
Så jag vänder in i skogen igen och fortsätter ropa och kalla på henne.
 
Sen ringer jag Magnus och säger att hon har sprungit ifrån mig. Då darrar jag lite på rösten.
Jag tror inte på allvar att hon inte kommer att komma tillbaka. För det är jag säker på att hon gör. Tids nog så tröttnar hon på ensamheten och börjar leta.
Det är jag övertygad om.
 
Magnus säger också att jag ska stanna kvar ett tag till och vänta på henne. Och när jag frågar, men sen då, så säger han att ja då får du väl gå hem.
Men det tänker jag inte göra, för öppna porten kan hon inte göra själv.

Jag stannar en stund till i skogen men sen fattar jag att hon inte är där så jag beger mig ner mot de öppna fälten för jag är nästan säker på att hon är där, hela området är även inhägnat så hon kan inte komma någonvart.
När jag kommer runt en krök och ser det stora området med gravar så står tre människor där och jag tänker gå fram till dem och fråga om de sett henne.
 
Så ser jag hur de följer något med blicken och när jag tittar jag med så ser jag Curry.
Hon springer som en galning fram och tillbaka mellan alla gravar. Hoppar och skuttar och gör tvära svängar.
 
Jag andas lättad ut och förereder mig för att få skäll av de som tittar på henne. De är ju där och sköter en grav.
När jag kommer nära så att de kan höra mig frågar jag om hon varit där länge och de ser på mig och skrattar och talar om att ja det har hon.
De ser så glada ut och säger att de trodde att hennes matte eller husse var på andra sidan staketet och att dom lekte.
 
Dom såg henne inte alls som en gravskändare som jag tänkte direkt när jag såg hennes vilda språng.
Och när hon väl kunde höra att jag ropade på henne kom hon som ett skott och for som en gasell över kors och stenar.
Överlycklig över att se mig och jag matade med leverfläckar och sa duktig tjej som kommer tillbaka till matte.
 
Jag är så tacksam över att människorna inte blev arga och jag är ännu mer tacksam över att Curry inte hade börjat gräva på någon grav. Då hade jag dött. Fast jag vet ju inte om hon har pinkat. Det är ju nästan samma sak.
 
Hon var rätt trött och hängde lite med huvudet när vi traskade hemåt och det tänkte jag att det kunde hon gott vara. Så går det när man springer amok på kyrkogården.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hunden bor här

Kategori: Allmänt

Igår gick jag förbi fåtöljen som Curry låg i. Magnus satt i soffan intill. Han tittade på tv och hon låg och sov.
 
Jag stannade till och betraktade hennes lilla kropp, ihopsnurrad som till en liten kringla. Och jag kan inte fatta att hon sen tre veckor bor här hemma hos oss.
Jag viskar till Magnus
- Det ligger en hund där i den där stolen, och pekar mot fåtöljen. Och den bor här, den är vårans hund, säger jag.
 
- Har du inte fattat det än? blev hans svar.
Och nä jag tror inte det, för plötsligt där och då så kändes det så overkligt att det låg en hund i vår fåtölj och att den bodde här.
 
Tre veckor har idag gått sen vi for och tittade på henne och inte hade någon aning om hur hon skulle se in i våra själar och på ett ögonblick flytta in i våra hjärtan.
Det tog längre tid att åka från Eskilstuna och hem till Stockholm.
 
Samtidigt som det känns som en evighet, som om hon alltid har funnits här så har tiden gått så fort. Vart har tre veckor försvunnit?
 
Kärleken är ett märkligt fenomen. För utan att man planerar, agerar eller gör medvetna val så går den sin egna vägar och gör sina egna val.
 
Vi kan sällan eller aldrig förklara var för vi älskar någon. Vi kan sällan förklara varför någon hittar in i ens hjärta och blir kvar där.
 
Mina känslor för min Curryhund överraskar mig hela tiden. Det var länge sen jag älskade ett djur. Jag var barn tror jag. Och även om den kärleken på flera sätt skiljer sig från kärleken till en människa så är ändå känslan densamma.
 
Jag tror att den största skillnaden ligger i att från ett djur finns inga förväntningar på prestation. Man har heller inga förväntningar om att, i detta fall hunden, lägger in sin del i relationsvågen. Det finns ingen prestige och att vara älskad av en hund ger mening i många människor liv samtidigt som de själva älskar.
 
Och jag tror personligen att människan ska älska. Vi finns här för att älska.
 
Och ja, jag blir gång på gång överraskad av mina egna känslor. De överväldigar mig när jag minst anar det.
 
Jag behöver dessutom aldrig mer missa ett telefonsamtal eller ett sms för så snart hon hör att det ringer, vilket hon gör snabbare än blixten och långt före mig så tittar hon på mig och sen springer hon direkt till telefonen. Var den än är. Hon vet exakt var ljudet kommer ifrån och sen väntar hon på att jag ska komma fram och svara.
Om jag inte kommer direkt så kommer hon och hämtar för att visa vägen till telefonen.
 
Livet med en ny familjemedlem är minsta sagt annorlunda och omvälvande och roligt.
 
Att ett djur utan mänskligt språk att uttrycka känslor så att jag förstår dem är fantastiskt. För hon visar verkligen glädje och kärlek.
 
Och nyss så kom hon hit där jag sitter, viftar på svansen och lägger upp frambenen på stolen och talar om att hon vill komma upp i mitt knä.
 
 
Komma upp för att kramas lite.
 
Jag sa till Magnus igår att tänk att hon ska vara här hos oss kanske i tio år till. Ända tills hon blir en gammal hund-dam för att sen lämna oss när det är dags för henne att gå.
Jag hoppas så att jag kan ge henne det bästa av hundliv för hon har redan gett mig något så stort att jag knappt kan greppa det.
Hon har visat mig ännu en dimension av kärleken.
 
 
 
 

Hundpäls

Kategori: Allmänt

Det finns en negativ sak med att jag har fått Curry. Ja det kunde ju säkert ha varit så med vilken hund som helst.
Det är något som jag inte ens ägnade en tanke.
 
Jag visste att jag skulle gå mer än vanligt och att det skulle innebära att min ryggvärk som kommer sig av mitt instabila bäcken, skulle bli värre.
 
Men att jag skulle få ont i axlar, skuldror och nacke DET kunde jag inte drömma om.
 
Men självklart blir det så när man plötsligt börjar gå med huvudet snett ner i marken för att titta på sin hund. Och när man plötsligt bär koppel som i sig inte är tungt men för att man är ovan att alls bära något så får man ont.
I tre veckor har detta pågått nu och blir bara värre.
 
Magnus massagar mig och jag tänjer och stretchar men det vill inte släppa.
 
Men men kan man säga tvärtom så kan man väl säga att inget gott som inte för något ont med sig....eller!?  ;-)
 
Vi tog svängen om kyrkogården idag. Jag gillar den för det är tyst och stilla och passerade då en av bänkarna där.
 
 
Det vita fluffiga som syns är hundhår. Bortkammat och slängt hundhår. Det är genialiskt bra att kamma sin hund utomhus för inne och hemma vill man ju inte att det ska se ut så här.
 
Detta är bara en av alla bänkar i mitt närområde som ser ut så här. Och detta är i minsta laget också. Den "värsta" bänken får man vada fram till. Vada i hundpäls.
 
Och jag kan bara säga att jag tycker det är lite onödigt och faktiskt otrevligt och dessutom så ger det människor vatten på sina kvarnar om att hundägare inte bryr sig om andra än sina hundar.
 
För längesen läste jag i nån tidning att man tipsade om att låta hundpälsen ligga kvar i naturen för det var så fiffigt att småfåglarna använde den till bobygge.
Och det kanske stämmer, jag vet inte för jag har aldrig varit så nära ett fågelbo eller en holk.
 
Men när man som hundägare kommer med borsten till samma bänk om och om igen och ser att pälsen inte har plockats upp av fåglarna så kanske kan skulle stilla sig lite i sin iver att hjälpa till med bomaterial.
 
Eller så kunde man kanske samla ihop "ullen" och faktiskt gå några meter in i skogen och lämna den där istället för runt hela bänken.
 
Jag tycker att detta är nedskräpning för det ser inte trevligt ut och det tar tid för naturen att absorbera håret.
Dessutom när man sen gör detta på kyrkogården så undrar jag lite om man ens har i åtanke vilken plats man är på.
På kyrkogården brukar de flesta bete sig annorlunda än på andra platser. Man skriker inte, man hyssjar barnen, man håller hundarna kopplade och man slänger inte skräp på marken.
 
Om man bor på landet, har egna marker eller går i trakter där det inte rör sig så mycket folk så förstår jag om man inte plockar upp varken hundpäls eller hundbajs.
Jag låter Currys bajs vara kvar i skogen när vi är där för jag kan inte jaga henne för att se var hon sätter sig och med skogen menar jag verkligen skog långt från vägar och stigar. Den riktiga skogen där de vilda djuren bajsar och låter det ligga kvar.
 
I dungen bakom huset plockar jag såklart upp även om det är snårigt för där går massor av folk både med och utan hund.
Och på pomenadvägen runt sjön strövar allt från dagisgrupper med barn till hunddagisgrupper så där måste var och en ta sitt ansvar för allas trevnads skull.
 
Men jag förstå att alla inte tänker som mig. Jag förstår att det finns de som tycker att det är helt i sin ordning att borsta sin hund på kyrkogårdsbänken och sen lämna kvar halva hunden till andra att umgås med.
 
 
 
 
 
 

Till Skogs

Kategori: Allmänt

 
 
Nerbäddad av husse så myser jag i fåtöljen
 
Det var igår kväll det. Idag väntar ett nytt skogsäventyr. Fredagens förhoppningar om att hitta svamp grusades ju snabbt när vårt ställe på Ekerö var helt tomt.
 
Curry däremot var överlycklig över att springa fritt i skogen och antingen for hon som en pil under ormbunkarna som knappt ens rörde sig eller så skuttade hon som en gasell över stock och sten.
 
Jag hade laddat med korv och skinka som extra god belöning för att träna inkallning och det var ju populärt för hon kom som ett skott på varenda vissling och varje rop.
Hon visste ju att det vankades annat än de gamla vanliga torra lever"fläckarna"
 
Idag blir det ett annat svampställe och nytt ställe att springa lös på. Magnus sockerkaka som han bakade igår ska såklart packas ner och avnjutas i skogsbacken denna härliga höstdag.
 
Att jag fortfarande är apsjuk och nyser och snorar det får jag liksom försöka ignorera och preppa med ipren och nässpray.
 
Vi hoppas att ni får en líka bra dag som våran verkar bli  :-))
 
 
 
 

En fråga!

Kategori: Allmänt

Jag har en fråga som kanske någon av mina läsare med hund kan svara på.
 
Att hundar hälsar genom att vilja slicka en i ansiktet det vet jag. Curry är dock inte så himla intresserad av det och det kommer bara nån liten slick av hennes tunga på mina händer när hon hälsar.
Och kommer hon nära mina öron när hon hälsar glatt så slickar hon mina örsnibbar.
 
Men hon ligger gärna och slickar mina händer omsorgsfullt både länge och väl när hon ligger i mitt knä.
Och det spelar ingen roll om de är nytvättade och bara luktar tvål eller om jag ätit så att de kan lukta mat.
 
Varför gör hundar det? Och just bara händerna? Gör era hundar så?
Tvättar hon mig? Eller betyder det något annat?
 
Ja det blev ju många frågor och inte bara en men jag hoppas att nån kan röna ut detta för mig.
 
 
 
 
 
 

En vanlig dag

Kategori: Allmänt

Våra morgonrutiner har blivit så att Magnus klocka ringer halv sex. Han snoozar en gång, ibland två. Så går han upp och tar ett morgonbloss på balkongen.
Ja det där är ju egentligen hans rutiner för jag ligger ju och sover även om jag ibland vaknar och somnar om flera gånger med han fortfaranade är hemma.
 
Curry följer minsta steg han tar och så går de ut på hennes morgonkissprommis.
 
När de kommer tillbaka så fixar Magnus sina mackor och borstar tänderna och så kommer han in och pussar lite på mig. Tar på mig min "fantomen" om det är ljust i sovrummet. Det är min ögonmask och sen åker han till jobbet.
 
Curry går mellan sovrummet och dörren några vändor. Kollar om han kommer tillbaka liksom. Sen lägger hon sig i sin korg som står på golvet i sovrummet.
Hon kan inte se mig därifrån så då och då reser hon sig och går först till min sida av sängen och slänger upp frambenen för att kolla att jag är där och ifall jag kanske är vaken.
 
När så inte är fallet så trippar hon vidare till Magnus sida och gör likadant där. Upp med frambenen och kikar över madrasskanten.
 
Tomt....då går hon och lkägger sig igen. Flera gånger gör hon detta och jag sover ju tydligen inte djupt eftersom jag hör henne. Ibland viskar jag till henne att lägga sig och så somnar jag om igen.
 
När hon hör att jag börjar röra på micg mer än vanligt så kommer hon till sängen och står nedanför och om jag då släpper ner en hand så att hon når att nosa på den så börjar genast trippandet och dansandet.
Hon slickar och nosar på min hand och jag känner att hela hennes lilla kropp är glad. När jag skälv sen kikar över kanten så att hon ser mitt ansikte så vet hennes glädje inga gränser.
 
Oj så hon blir till sig och viftar på hela bakdelen och hon snurrar runt runt samtidigt som hon slickar mina händer.
 
Och när jag slänger benen över sängkanten ja då går hon nästan i spinn för hon fattar att jag ääääntligen ska komma upp.
Hon dansar runt mina fötter och sen springer hon och hämtar sina leksaker. För leka direkt det vill hon att vi ska göra.
 
Hon har en tjock giraff som Kajsa har gette henne och som hon älskar. Hon jobbar mycket med att gnaga av öron, horn och alla benen. Giraffen är stor som halva henne.
Sen har hon en råtta fast vid närmare syn så visade det sig att det var en mullvad. Den har lång svans som mullvadar i och för sig inte har. Och så piper den både fram och bak och är för övrigt ganska slapp i kroppen.
 
Att leksakerna piper är det allra roligaste och hon buffar med nosen och vet exakt var pipkuddarna sitter. Därför är hennes tre gummidjur som piper roligast att kasta och hämta.
En gris, en krokodil och en hund. Jag kastar dem genom hela lägenheten från vardagsrum genom långa hallen och ända till köket och hon jagar dem och glider på mattorna så att de ligger som korvar vid tröskeln.
 
Och jag måste säga att det välkomnandet jag får av henne varje morgon eller varje gång jag har varit borta är helt obeskrivbart.
Att se någons glädje, om så bara en hunds, över att se en är så man förundras om och om igen. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att hon ler för det är så glad hon ser ut. Och antagligen är det genom ögonen hon ler och visar mig hur stor plats jag har i hennes liv och hur mycket jag betyder för henne.
 
När jag går på toaletten kommer hon in och sätter sig på mattan nedanför toastolen och väntar eller så sitter hon utanför den stängda dörren och väntar. När jag gör mitt morgonte följer hon mina rörelser med blicken och sitter nedanför micron och väntar.
Sen följer hon mig som idag när jag gick in till datorn. Hon väntar nedanför stolen tills jag vrider mig mot henne och frågar om hon vill komma upp och då skuttar hon lätt upp i mitt knä och kollar in tangentbordet och skärmen. Luktar lite på teet och sen lägger sig tillrätta och lutar huvudet i mitt ena armveck.
 
Efter ett tag när hon tycker att jag rör mig för mycket då jag skriver så hoppar hon ner och går till sin fåtölj och kurar ihop sig. Men hon har stenkoll på vad jag gör och vilka ljud som hörs.
Hör hon tekoppen så lyfter hon bara huvudet och konstaterar att jag ska till köket och fylla på. Har jag inte tekoppen med mig så blir hon nyfiken och hänger med.
 
 
Ihopkurad hos mamma
 
 
Här har hon lagt huvudet i min hand och vilar sig lite
 
Om en stund ska vi går ut. Hade jag inte varit så sjukt förkyld hade det blivit en lång promenad på spåren genom skogen. Den tar en timme. Vi hade passat på att träna lite. Inkallning bl a.
Men nu så när jag inte orkar så mycket blir det en kortare promenad då hon får nosa som hon vill utan annan träning än att gå fint bredvid mig utan att dra.
 
Jag lär inte göra så mycket annat idag än att vila och sen ge mig ut på hennes eftermiddags promenad och då hoppas på att jag mår lite bättre och orkar mer.
 
Som tur är så kan man träna henne mycket inomhus, vilket många gånger är att föredra då det inte finns så mycket som stör hennes fokus. Igår gömde jag godis i en papprulle och hon kom snart på hur hon skulle komma åt den. Lätt som en plätt. Likaså när jag gömde under en pappmugg. Den slog hon lätt bort med tassen så idag måste jag hitta klurigare hjärngympagrejer att utmana henne med.
 
Det är mycket roligt att umgås med en hund  :-)
 
 
 
 

Förkyld

Kategori: Allmänt

Min Curryhund är snuvig precis som jag. Jag har ju dragits med min förkylning länge och den har i stort sett bara esk
alerat
När det gäller Curry så har hon varit nysig i ganska många dagar. Jag har egentligen mest tänkt att det berott på att luften här i nya hemmet kanske är torrare än luften var där hon bodde förut och att nysningarna var ett symptom av det.
 
Men i morse såg jag det, att den rann lite snor från hennes nos och hon nyser oftare nu och ser faktiskt lite trött ut.
 
Jag kastade mig såklart på google och sökte på förkylningar hos hund, orolig mamma som man är. Och fann att det inte var nån fara på taket. Helt normalt och inte farligt att hundar blir snuviga.
 
Skönt för jag gillar inte att oroa mig. Frågan jag ställer mig är ändå. Är det jag som har smittat henne??
 
Jag vet inte och har ingen aning om ifall en hund kan bli förkylningssmittad, som ju är virus, av en människa.
Vet NI?
 
Igår skrev/skröt jag om hur duktig Curry är. Om att hon inte har några later alls och är en skötsam flicka.
 
Idag har det kommit till min kännedom att så inte är fallet. Idag har jag från säker källa fått veta att hon ligger i soffan och sover när hon inte sover i sin egen säg i vårt sovrum.
 
Så här är det. Kajsa har nu två kvällar i rad bett att vi ska ha vår sovrumsdörr stängd så att Curry bara ligger inne hos henne istället. Hon ska ju åka idag och vill ha henne hos sig så mycket som möjligt. Och JA Curry ligger i hennes säng.
Men Curry har ändå lämnat sängen då och då under natten och Kajsa har hittat henne i soffan och eftersom Kajsa vet att hon inte får vara där så har hon kallat ner henne. Utan resultat.
Hon fick muta henne och inte med vanliga leverbitarna utan med chips!!!
Och då först så gick Curry med på att lämna soffan.
 
Det är minsann en liten skenhelig hund som jag har fått på halsen....hahaha
 
Men det kan jag leva med.
 
Jag har sen ett par dagar noterat att hon har kommit in i vissa rutiner som jag har och det genom att hon hör ljud som är förknippade med dem.
Det betyder att hon inte studsar upp ur sin fåtölj så fort jag rör mig OM jag har min tekopp i handen.
För hon vet att jag bara ska till köket och värma te. Hälla ur kannan och ställa in i micron. Alla de ljuden känner hon igen och lyfter inte på örat åt längre och hon kan vara i rummet och höra mig stöka med dessa ljud utan att komma, men om jag gör nåt annat ljud, ja då kommer hon rusande minsann.
 
Det är spännande och intressant att leva med ett djur. Det är roligt och jag har upplevt att jag känner mig hes vissa dagar och undrade varför innan jag kom på att så mycket som jag pratar numera på dagarna det har jag inte gjort på många år.
 
Och Curry pratar med mig. Utan ett ord såklart men med sina fina ögon och med sin svans.
 

Chilla på golvet
 
 
Vill ha bollen
 
 
 
 

För att ta det från början.....

Kategori: Allmänt

Från en dag till en anna gick jag från att vara icke hundägare till att vara hundägare. Det är egentligen inte så stor skillnad på mig som människa och jag borde inte dömas eller katagoriseras utifrån om jag har hund eller inte.
 
MEN jag vet att människor därute många gånger generellt har sina åsikter om hundägare och vad det är för typer av människor. På samma sätt som man tex talar om rökare och ickerökare. Tjockisar och inte så tjocka personer.
Föräldrar och de som inte har barn för att bara nämna några kategorier av människor som vi älskar att ha åsikter om.
 
Man "vet" vilka människor är genom att döma eller bedöma vad de har med sig, hur de klär sig, om de tänder en cig etc etc.......
 
Och nu tillhör jag skaran hundägare som ofta är en utskälld skara..haha...ja jag menar av andra människor.
Vi låter hundar gå lösa, vi plockar inte upp deras bajskorvar, vi tror att alla andra också älskar hundar och att det är ok med en framrusande hund bara vi ropar att den inte är farlig, till en hundrädd person.
 
Men som överallt annars i samhället så finns det ju folk till allt. En del hundägare förtjänar nog att bli utskällda för det finns ju dumskallar bland oss med men det har sällan med hunden att göra utan att de var dumskallar redan innan  ;-)
 
Men i alla fall. NU är jag en av dem...
 
Och det skedde ju lite hastigt och lustigt. Men för den delen inte ogenomtänkt.
Det skedde bara lite fortare än vad vi hade tänkt oss. Man kan ju inte veta säkert att det kommer klicka, att man finner varandra när man möter ett djur som man åker för att titta på för att ev köpa.
 
Men nu tog ju Curry oss båda till sitt hjärta och välkomnade oss i sitt hem och det skedde ju omedelbart. Kärlek vid första ögonkastet. Klick!
Jag hade läst massor av tips och råd om hur man bäst tar emot en vuxen hund i sitt hem och vad man kan ha att vänta i form av anpassningssvårigheter etc.
 
Ingenting av det jag läst har jag haft nytta av för Curry betedde sig ju som om hon alltid levt med oss och att vårt hemm alltid varit hennes hem.
Nyfiken ja och visst följer hon oss vart vi går med kan lika gärna ligga kvar i sin fåtölj som hon så lämpligt paxade första kvällen.
Men rädd, orolig och nervös finns det inte ett spår av.
 
Att vi ville ha en vuxen hund som inte behövde valpens fostran och tålmodighet från oss, det var givet. Inte för att vi är lata av oss utan för att man ska inte ta sig vatten över huvudet och på så sätt inte orka fostra en hund som istället blir en odåga.
Vi vet våra begränsningar och jag vill kunna ta väl hand om ett djur om jag ska göra det och inte göra något halvdant.
 
Jag skulle kunna säga att Curry är perfekt. Att hon inte har några later utan lyder blint. Men det gör hon inte och visst behöver även jag fortsätta fostra henne.
Hon är mycket duktig. Hennes gamla familj har tagit väl hand om henne och har fostrat henne till en trevlig och lydig hund.
Hon hittar inte på bus som att gnaga eller tugga på sånt hon inte får. Hon sitter såklart gärna nedanför matbordet när vi äter och ser mycket bedjande ut men går snällt och lägger sig när vi ber henne göra det. Hon ligger kvar. Hon sover i sin egen säng på golvet och om hon hoppar upp i möblerna som hon inte får vara i så är det utan knorr som hon hoppar ner och det ibland bara av en blick från oss.
 
När vi går ut så är hela vårt grannskap nytt för henne. Alla dofter måste undersökas och hon måste själv märka ut sitt revir. Hon blir exalterad så snart vi tar en ny promenadväg och då drar hon mycket.
Det är såklart jobbigt och jag är definitivt inte hundägaren så tillåter detta att ha en dragande hund som gör promenaden till en kamp istället för en njutning, jag får jobba mycket med henne.
 
De första promenaderna gick vi kanske tjugo meter och det kunde ta en kvart tjugo minuter. För jag vägrar att ta ett steg när hon drar i kopplet. Och när hon märker att hon inte kommer fram genom att dra så blir heller inte dragandet en belöning för henne. Hon fattar snart att hon måste backa, ställa sig fot, för att komma framåt.
 
Och så håller vi på. Folk tittar och jag går framåt i myrsteg. Magnus har inte riktigt tålamod med detta så jag gör det. Jag går heller så i åtta veckor om det behövs än har en dragande hund i tio år som är omöjlig att promenera med och som är helt förblindad och inte lyssnar alls.
 
Hon har varit hos oss i drygt en vecka nu och jag kan säga att när vi tar de vanliga promenadvägarna så går hon utan att dra ett uns, går fot hela tiden.
När vi tar en ny rutt får jag jobba lite mer men snart kommer hon på att ja just det. Matte är envisare än jag så jag kommer fram fortare om jag går fint bredvid henne.
 
Och mig gör det inte ett dugg om folk tittar eller om det tar en kvart att komma femton meter. Jag vet att jag får en trygg och lugn hund av detta och att hon litar på mig för hon vet var hon har mig.
 
Konsekvens är a och o oavsett om det gäller hund eller barnuppfostran. Jag gillar konsekvens.
 
Jag visste bara inte att det var så svårt att motstå hennes blick när hon vill komma upp i min säng när jag vilar mig.
Men jag vet att hon kan inte skilja på natt och dag, på att det går bra att ligga hos matte om hon ligger på den bäddade sängen med vanliga kläder på men att det inte går bra om hon ligger mellan lakanen.
För visst skulle jag njuta av att ha henne intill mig när jag tar en lur på dagen eller vilar efter en lång promenad även om jag inte vill ha henne i min säng om natten när jag sover. För sova vill jag göra själv och med bara Magnus i sängen.
 
Det är den tråkiga biten med att vara konsekvent. Men så får det bli men jag måste medge att jag har ruckat lite på min "regel" om hundar i möblerna. Hon får ligga i min famn när jag ligger i soffan och hennes egen fåtölj är ju alltid täckt med en filt så där får hon vara. Helt stelbent är jag inte.
Man får ändra sig för inget här i världen är skrivet i sten.
 
Det är trevligt att vara hundägare och det medför att man har leverbitar i precis ALLA fickor man har på kläderna. För lite gott måste alltid finnas tillhands för att berömma och förstärka det beteende man vill att hunden ska kunna och ha.
 
Tack för nu och idag. Fortsättning följer...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny blogg

Kategori: Allmänt

Har gjort en ny blogg, intressant för vissa och säkert helt intetsägande och trist för andra.
Men jag vill i alla fall sätta ord på hur saker och ting i mitt liv blivit såå annorlunda sen dryga veckan tillbaka då Curryhunden flyttade hem till oss.
 
Omvälvande är ett ord som ganska bra beskriver hur allt känns och jag har så mycket inom mig som jag vill berätta om den korta tid som hon har bott med oss.
Och det ska jag göra också fast nu ska vi spela bingolotto  :-)
 
 
 

In action

Kategori: Allmänt