Första rymningen
Kategori: Allmänt
Här satt jag nyss och i ett mail till Currys tidigare matte, berättade att hon var SÅÅÅÅÅÅ duktig på att komma på inkallning.
Inga problem alls, hej och hå!
Sen gick vi ut och tog stigen upp på ett berg i skogen som tillhör kyrkogårdområdet. Ja det är ju inte själva kyrkogården men ligger i anslutning till och det är där vi brukar plocka blåbär.
Det går sällan människor där och jag kopplade lös henne. Och hon blir ju lycklig som bara den och börjar kuta runt.
Men hon håller noga koll på var jag är och jag kollar henne då och då genom att kalla på henne när hon sätter iväg.
Blixtsnabbt vänder hon om och kommer glatt till mig och sätter sig ner för att få en leverfläck.
Hon lever livet och följer alla spår hon finner. Vilket både är från andra hundar, rådjur och harar. Då och då kommer hon springande till mig för att kolla att jag är med.
Jag njuter och lyckan är ju total när jag närapå kliver på massor av trattkantareller.
Tur jag hade en oanvänd svart påse med mig så jag plocker och så låter jag henne få nosa på en av svamparna och säger sök.
Genast börjar hon ränna runt med nosen i backen, men om hon sökte svamp det var tveksamt för vi har ännu inte tränat henne i spårning. Och när jag senast provade med en vanlig gul kantarell så åt hon upp den.
Men på kul så triggade jag henne lite genom att om och om igen låta henne lukta och samtidigt säga sök.
Vi har verkligen en härlig stund och jag hinner tänka tanken att detta var den bästa platsen nära hemma att ha henne lös på och jag kan själv njuta. T.o.m ta med en termos med te och sätta mig ner en stund och låta henne ströva själv.
Ja jag blinkade väl säkert några gånger med för plötsligt var hon borta, puts väck. Alldeles tyst överallt och inga rörelser.
Jag väntar lite för hon brukar ju komma och kolla att jag är med.
Jag väntade lite till och så visslar jag lite på henne.
Det är då hon brukar komma. Jag ropar och visslar omvartannat men det är knäpptyst och blickstilla överallt.
"Gulp" jag sväljer och blir lite svettig i armhålorna.
Var är hon???? Nu börjar jag på allvar ropa och vissla allt vad jag kan. Jag börjar gå från platsen där hon försvann och ner mot de öppna fälten på kyrkogården. Vi har många obebodda fält som är paradiset för en hund att sträcka ut sig på, på vår kyrkogård.
Kan hon möjligen ha stuckit ner dit, tänker jag.
Jag går ut en bit från skogen men sen vänder jag tillbaka när jag inte ser henne. Jag tänker att det är bättre att jag stannar kvar där hon lämnade mig så att hon hittar mig igen när hon nu på egen hand har upptäckt färdigt.
Så jag vänder in i skogen igen och fortsätter ropa och kalla på henne.
Sen ringer jag Magnus och säger att hon har sprungit ifrån mig. Då darrar jag lite på rösten.
Jag tror inte på allvar att hon inte kommer att komma tillbaka. För det är jag säker på att hon gör. Tids nog så tröttnar hon på ensamheten och börjar leta.
Det är jag övertygad om.
Magnus säger också att jag ska stanna kvar ett tag till och vänta på henne. Och när jag frågar, men sen då, så säger han att ja då får du väl gå hem.
Men det tänker jag inte göra, för öppna porten kan hon inte göra själv.
Jag stannar en stund till i skogen men sen fattar jag att hon inte är där så jag beger mig ner mot de öppna fälten för jag är nästan säker på att hon är där, hela området är även inhägnat så hon kan inte komma någonvart.
När jag kommer runt en krök och ser det stora området med gravar så står tre människor där och jag tänker gå fram till dem och fråga om de sett henne.
Så ser jag hur de följer något med blicken och när jag tittar jag med så ser jag Curry.
Hon springer som en galning fram och tillbaka mellan alla gravar. Hoppar och skuttar och gör tvära svängar.
Jag andas lättad ut och förereder mig för att få skäll av de som tittar på henne. De är ju där och sköter en grav.
När jag kommer nära så att de kan höra mig frågar jag om hon varit där länge och de ser på mig och skrattar och talar om att ja det har hon.
De ser så glada ut och säger att de trodde att hennes matte eller husse var på andra sidan staketet och att dom lekte.
Dom såg henne inte alls som en gravskändare som jag tänkte direkt när jag såg hennes vilda språng.
Och när hon väl kunde höra att jag ropade på henne kom hon som ett skott och for som en gasell över kors och stenar.
Överlycklig över att se mig och jag matade med leverfläckar och sa duktig tjej som kommer tillbaka till matte.
Jag är så tacksam över att människorna inte blev arga och jag är ännu mer tacksam över att Curry inte hade börjat gräva på någon grav. Då hade jag dött. Fast jag vet ju inte om hon har pinkat. Det är ju nästan samma sak.
Hon var rätt trött och hängde lite med huvudet när vi traskade hemåt och det tänkte jag att det kunde hon gott vara. Så går det när man springer amok på kyrkogården.
