Hunden bor här
Kategori: Allmänt
Igår gick jag förbi fåtöljen som Curry låg i. Magnus satt i soffan intill. Han tittade på tv och hon låg och sov.
Jag stannade till och betraktade hennes lilla kropp, ihopsnurrad som till en liten kringla. Och jag kan inte fatta att hon sen tre veckor bor här hemma hos oss.
Jag viskar till Magnus
- Det ligger en hund där i den där stolen, och pekar mot fåtöljen. Och den bor här, den är vårans hund, säger jag.
- Har du inte fattat det än? blev hans svar.
Och nä jag tror inte det, för plötsligt där och då så kändes det så overkligt att det låg en hund i vår fåtölj och att den bodde här.
Tre veckor har idag gått sen vi for och tittade på henne och inte hade någon aning om hur hon skulle se in i våra själar och på ett ögonblick flytta in i våra hjärtan.
Det tog längre tid att åka från Eskilstuna och hem till Stockholm.
Samtidigt som det känns som en evighet, som om hon alltid har funnits här så har tiden gått så fort. Vart har tre veckor försvunnit?
Kärleken är ett märkligt fenomen. För utan att man planerar, agerar eller gör medvetna val så går den sin egna vägar och gör sina egna val.
Vi kan sällan eller aldrig förklara var för vi älskar någon. Vi kan sällan förklara varför någon hittar in i ens hjärta och blir kvar där.
Mina känslor för min Curryhund överraskar mig hela tiden. Det var länge sen jag älskade ett djur. Jag var barn tror jag. Och även om den kärleken på flera sätt skiljer sig från kärleken till en människa så är ändå känslan densamma.
Jag tror att den största skillnaden ligger i att från ett djur finns inga förväntningar på prestation. Man har heller inga förväntningar om att, i detta fall hunden, lägger in sin del i relationsvågen. Det finns ingen prestige och att vara älskad av en hund ger mening i många människor liv samtidigt som de själva älskar.
Och jag tror personligen att människan ska älska. Vi finns här för att älska.
Och ja, jag blir gång på gång överraskad av mina egna känslor. De överväldigar mig när jag minst anar det.
Jag behöver dessutom aldrig mer missa ett telefonsamtal eller ett sms för så snart hon hör att det ringer, vilket hon gör snabbare än blixten och långt före mig så tittar hon på mig och sen springer hon direkt till telefonen. Var den än är. Hon vet exakt var ljudet kommer ifrån och sen väntar hon på att jag ska komma fram och svara.
Om jag inte kommer direkt så kommer hon och hämtar för att visa vägen till telefonen.
Livet med en ny familjemedlem är minsta sagt annorlunda och omvälvande och roligt.
Att ett djur utan mänskligt språk att uttrycka känslor så att jag förstår dem är fantastiskt. För hon visar verkligen glädje och kärlek.
Och nyss så kom hon hit där jag sitter, viftar på svansen och lägger upp frambenen på stolen och talar om att hon vill komma upp i mitt knä.
Komma upp för att kramas lite.
Jag sa till Magnus igår att tänk att hon ska vara här hos oss kanske i tio år till. Ända tills hon blir en gammal hund-dam för att sen lämna oss när det är dags för henne att gå.
Jag hoppas så att jag kan ge henne det bästa av hundliv för hon har redan gett mig något så stort att jag knappt kan greppa det.
Hon har visat mig ännu en dimension av kärleken.
